Behärska dig!

Jag är visserligen fortfarande liiite rädd för Bob Hansson, men jag måste erkänna att han är en ganska intressant person och att han höll i en jättejättebra workshop. Bortsett från ett skämt om avsugningar så höll han det dessutom ganska rumsrent. Skönt.

Ikväll på kursen "Människan och naturen" ska vi ha workshop med Bob Hansson. Jag förstår inte riktigt kopplingen, men det ska nog kunna bli kul. Men jag ska erkänna en sak. Jag är lite rädd för Bob Hansson alltså. Det är lite mycket anus i solsken och porr på hotellrum för min smak. En gång när jag såg honom på krogen så pratade jag lite med honom. Han berättade att sånt skägg som han har kallas för fittskägg. Jag skrattade nervöst och gick därifrån.

Jag har nog aldrig riktigt förstått det där med poesi. Det har hänt att jag har hört någon sån där poet läsa upp sitt verk, och det är en himla massa krångliga omskrivningar av enkla saker, skrovliga "hej, jag vill våldta dig"-andningar och omotiverade konstpauser.

Jaagöööh seröööh en steeen *skrovelskrovel*
Jagöööh undrar vad den tänkööör *skrovelskrovel*
Så minns jag att den inte kan tänka, ochöööh går... *omotiverad konstpaus*
... hem *skrovlig utandning*

...typ... En rolig poet är Göran Greider. Och hans katter. Han har gjort en diktsamling som heter nått i stil med "Katten kommer in från mörkret" eller nått. Här är en dikt som Greider har skrivit om katter:

Sov, du lilla katt.
Du vet väl att
värmen från en katt
producerar flera watt.

..... jamensåatteh...

MEN, nu ska vi inte vara såna. När jag var yngre hyste jag ett enormt poesi-förakt. Jag tyckte att alla poeter var misslyckade musiker som fick skriva dikter på grund av att dom inte var musikaliska nog att göra låtar. Riktigt så illa tycker jag inte om poeter nu, jag kan till och med erkänna att det finns några bra. Till och med Bob Hansson har sina stunder. Jello Biafra är ganska klok, Kung Henry är nice och Maija "Awesome" Zetterlund (http://www.poeter.se/poetHome.php?writerId=22333 !!) är super. Så, omvänd mig igen, ge mig tips så att jag kommer över min poet-fobi! Och håll tummarna för att jag ska slippa springa med ett nervöst skratt i halsen och ångest i hjärtat från Bob Hansson-workshopen ikväll.

Puss!

Jag tror att jag har en såkallad livskris. Det är jag inte riktigt van vid och jag vet inte riktigt vad man ska göra när man har en sån. Hade det varit en 40årskris hade jag vetat precis. Då hade jag bara gjort såhär:

http://www.youtube.com/watch?v=j00eJVJMJK4

Så hade allt varit fixat! (Observera den Twin Peaks-iga musiken!) (En jag känner har varit på samma fest som Lill-Erik! Hade jag varit det så hade jag aldrig mer behövt göra något med mitt liv. Jag hade vart nöjd!)

Men vad gör man när man har en 21årskris? Jag kan ju inte ragga på brudar och skaffa ferarri. Tips?

Jag har köpt ett nytt bak-plagg, så nu funderar jag på att bli hemmafru bara för och få använda det ofta. Jag har tränat lite på min nya identitet, så tänkte jag att jag kan kombinera mitt nyfunna jag med och hitta en man:

EXTRA, EXTRA! MYSIG TJEJ I SINA BÄSTA ÅR SÖKER KARL!

Namn: Gerda Svensson
Ålder: Giftasmogen (änka)
Favoritprogram: Ensam mamma söker
Favoritmat: Syltgrottor, köttfärslimpa
Favoritmusik: 50 cent, 2pac
Familj: Barn: Malte, ålder okänt
Intressen: Baka, laga mat, sy och sticka, ta hand om barn, kuvas, fnissa
Söker: Viljestark, matglad karl. Du ska gilla kroppsarbete. Vi kompletterar varandra. Är du den rätte för mig? Hör av dig!

KONST A LA GOTTSUNDA GANGSTA GIRLS:

Vi fick en reklambrochyr från RKU (Revolutionät Kommunistisk Ungdom, you know) för några dagar sen. Jag blit så fruktansvärt rörd av arga, engagerade människor! Och när jag läste deras aktivitetsschema blev jag ännu mer rörd. Vad sägs om:

Måndagar: Läxhjälp
Onsdagar: Massage och beröringscirkel
Fredagar: Oktobercaféet, med avslappnade diskussioner kring marxistisk litteratur, samt Kapitaletcirkel, med studier i och kring Kapitalet av Karl Marx.

Efter några dagars "Jag är nyfiken"-dyrkan känner jag mig halvbitter (men med inslag av pepp) över den typ av politiskt engagemang som existerar i det Svenska samhället. Jag är övertygad om att det finns ett stort intresse och ett engagemang, även om det yttrar sig mer på ett personligt plan (vegetarianism, ekologiska inköp, fadderbarn etc.) än ett kollektivt. Jag är också övertygad om att detta beror på att det ingår i ett slags ideal att vara politiskt medveten. Det är helt enkelt lite pinsamt att vara oengagerad. Det behöver absolut inte vara något dåligt, om det leder till att folk fattar beslut som kanske är mer etiska än de annars skulle ha gjort. Men resultatet blir halvdant, gråsjabbigt, och framför allt så är det så individualistiskt och kallt. Gemenskap ftw! Du kan leva ett liv där du gör allt "etiskt korrekt" (jobbigt uttryck) och är en fantastisk medmänniska, men får du inte med andra, är du helt ensam, så spelar det ingen som helst roll.

(Förövrigt så har MUF alltså "Upp till kamp" som slagord på sin hemsida. Vet dom om att det kommer från Internationalen? Eller va?)

Vill att alla ska gå hem och se "Jag är nyfiken - gul". Nu på en gång.

http://rstvideo.com/trailer/jag-ar-nyfiken-gul/

Jag såg ett program på TV om kärlek någon gång. Nu minns jag ingenting, fast det inte var speciellt länge sen. Men det var någon som skulle förklara kärlek och sa att det är att känna att bara man har den personen i sitt liv så kan världen rasa sönder runt en, men det kommer gå bra ändå. Egentligen tror jag att personen som sa det syftade på romantisk kärlek, men jag tänker ändå att det stämmer in på så mycket mer. Och att jag känner precis så för några, inte allt för många, fantastiska personer. Och efter att ha träffat några av dessa fantastiska personerna på första gången på alldeless för lång tid så undrar jag om det kanske är tvärtom också. Att om man inte har dom personerna i sitt liv så känns det som att marken försvinner under ens fötter, och det kommer verkligen inte gå bra på något sätt.

Jag saknar er så mycket att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Svävar runt i etern och kan inte blogga. Jag finns på internet, alltså existerar jag/Jag finns inte på internet, alltså existerar jag inte?

To be continued...

Jag hade egentligen tänkt skriva om något helt annat. Det var något ganska rörigt á la "Vem är jag?". Ni kan ju tänka på det om det här inlägget verkar ytligt. När ni tänker att jag tänkte skriva om något djupare så får ni gärna tänka att jag har basker när jag skriver inlägget jag aldrig skrev också. Det är bra för imagen. Men inget krav.

Hur som helst.
Idag träffade jag världens kanske bästa människa. Jag har ingen aning om vad världens kanske bästa människa heter, hur gammal han är, vad han har för intressen eller vad han gillar för maträtter. Däremot så vet jag att han jobbar som BUSSCHAUFFÖR! Så här kommer historien om världens kanske bästa människa/busschaufför:

Det här året har varit fruktansvärt dåligt på fruktsansvärt många vis. Jag hade så djävulskt mycket förväntningar på det här året, och det har självklart hänt helt underbara saker också. Jag har fått en systerdotter och varit i Indien tillexempel. Helbra. Men bortsett från det så verkar temat för det här året vara "Gå sönder". Saker har gått sönder. Mobil, mp3, kamera m.m. Människor runt mig har gått sönder och försvunnit. Jag har gått sönder. Med en stukad fot och en stukad tilltro till livet. Därav det tänkta ämnet "Vem är jag?". Med detta susandes i huvudet så klev jag på bussen tidigare idag, måttligt glad och pigg. Så möttes jag av ett jättestort leende och ett "Hej hej! VÄLKOMMEN!" av busschauffören. Och som om inte det vore nog, så varje gång någon gick av så vinkade han glatt och sa "Hej då! Ni får ha det så bra! Hej hej!". En del stirrade nervöst i backen, men de flesta sa "Hej då, detsamma, detsamma!".

Det var sagan om världens kanske bästa människa. Han var snäll mot människor som han inte alls känner, av ingen annan anledning att det är ganska trevligt och vara snäll. Och han gjorde min dag. Min dag som egentligen har varit ganska kass känns plötsligt kalaskul.

Och för att ta upp det där ämnet som jag tänkt skriva om litegrann, så tänkte jag på hur gärna jag skulle vilja vara sån. Så undrar jag vad det är som gör att jag inte är sån. Finns det någon slags gen i mitt DNA som gör att jag tycker att det känns nervöst att vara spontansnäll och gladkonstig? Kan man ta in något sånt i sin personlighet? Och om man gör det, vad händer då med jaget? Är jag jag då?

Så tänkte jag att det skulle vara mycket enklare om man bara betedde sig helt efter vilka fördomar folk har om ens namn. För jag tror att man påverkas ganska mycket av namn. Jag är övertygad om att folk behanldar en annorlunda beroende på vad man har för namn. Så, för att ni ska lära er hur just nu ska bete er så tänkte jag göra en liten mall för hur man ska vara för att matcha sitt namn. Jättepraktiskt!

Emil - Blond och busig. Gärna småländsk.

Natasha - Prostituerad. Alternativt dokusåpakändis.

Per - Meterolog.


Hillevi, Margot, samt alla dubbelnamn - Dagisfröken


Maggan, Kicki, Bettan, Majsan etc - Lite fräck, med glimten i ögat och "tuff" frisyr


Beata - Jätteelak mellanstadielärare


Mansnamn på B (Börje, Bengt) - Långtradarchaufför, gärna från västkusten


Tove - Barnboksförfattare


Robin - Cool


Fyll gärna på med egna alternativ!

Hej då, ha en bra dag! Hej hej!