Behärska dig! -

Människor som är snälla i onödan

Jag hade egentligen tänkt skriva om något helt annat. Det var något ganska rörigt á la "Vem är jag?". Ni kan ju tänka på det om det här inlägget verkar ytligt. När ni tänker att jag tänkte skriva om något djupare så får ni gärna tänka att jag har basker när jag skriver inlägget jag aldrig skrev också. Det är bra för imagen. Men inget krav.

Hur som helst.
Idag träffade jag världens kanske bästa människa. Jag har ingen aning om vad världens kanske bästa människa heter, hur gammal han är, vad han har för intressen eller vad han gillar för maträtter. Däremot så vet jag att han jobbar som BUSSCHAUFFÖR! Så här kommer historien om världens kanske bästa människa/busschaufför:

Det här året har varit fruktansvärt dåligt på fruktsansvärt många vis. Jag hade så djävulskt mycket förväntningar på det här året, och det har självklart hänt helt underbara saker också. Jag har fått en systerdotter och varit i Indien tillexempel. Helbra. Men bortsett från det så verkar temat för det här året vara "Gå sönder". Saker har gått sönder. Mobil, mp3, kamera m.m. Människor runt mig har gått sönder och försvunnit. Jag har gått sönder. Med en stukad fot och en stukad tilltro till livet. Därav det tänkta ämnet "Vem är jag?". Med detta susandes i huvudet så klev jag på bussen tidigare idag, måttligt glad och pigg. Så möttes jag av ett jättestort leende och ett "Hej hej! VÄLKOMMEN!" av busschauffören. Och som om inte det vore nog, så varje gång någon gick av så vinkade han glatt och sa "Hej då! Ni får ha det så bra! Hej hej!". En del stirrade nervöst i backen, men de flesta sa "Hej då, detsamma, detsamma!".

Det var sagan om världens kanske bästa människa. Han var snäll mot människor som han inte alls känner, av ingen annan anledning att det är ganska trevligt och vara snäll. Och han gjorde min dag. Min dag som egentligen har varit ganska kass känns plötsligt kalaskul.

Och för att ta upp det där ämnet som jag tänkt skriva om litegrann, så tänkte jag på hur gärna jag skulle vilja vara sån. Så undrar jag vad det är som gör att jag inte är sån. Finns det någon slags gen i mitt DNA som gör att jag tycker att det känns nervöst att vara spontansnäll och gladkonstig? Kan man ta in något sånt i sin personlighet? Och om man gör det, vad händer då med jaget? Är jag jag då?

Så tänkte jag att det skulle vara mycket enklare om man bara betedde sig helt efter vilka fördomar folk har om ens namn. För jag tror att man påverkas ganska mycket av namn. Jag är övertygad om att folk behanldar en annorlunda beroende på vad man har för namn. Så, för att ni ska lära er hur just nu ska bete er så tänkte jag göra en liten mall för hur man ska vara för att matcha sitt namn. Jättepraktiskt!

Emil - Blond och busig. Gärna småländsk.