Sjuka barn
När jag var liten (sa den uråldriga, men förvånandsvärt nog ändå bloggande, gumman) så var jag sjuk ganska mycket oftare än jag är nu. Barn är oftare sjuka än vuxna har jag fått för mig, så jag menar inte att jag var sjuk oftare än normalt, bara oftare än nu. Just nu jobbar jag som timvikarie på dagis (man får egentligen inte säga dagis, för det är typ oseriöst eller nått. En del blir sura om man säger dagis. På riktigt.), vilket alltså innebär att jag spenderar hela dagarna med att säga "BRA JOBBAT" när någon klarar av att lägga ett trebitarspussel och leka med lego. Och vilka går alltså på dagis, bortsett från de ofrivilligt vuxna förskollärarna, jo - BARN. Och vad har vi just lärt oss att barn är? Jo - SJUKA. Vilket självklart har lett till att jag de senaste dagarna har legat hemma och varit magsjuk. Tack för den, barnen.
Hur som helst. När man är hemma och är sjuk så har man inte så mycket mer och göra än att kolla på Scrubs (jag har sett 15 avsnitt senaste dygnet, true story) och ligga och stirra upp i taket och fundera. Och jag funderade på hur det var när jag var sjuk när jag var liten. Och minns, klart och tydligt, hur jag flera gånger, vid olika tillfällen, i feberyrsel eller vågor av illamående tänkte "jag vill dö". Helt ärligt!
Jag förstod förstås inte vad det innebar. Vad jag egentligen menade var antaligen "Snälla, få det här att sluta, jag orkar inte det här". Det här med att dö var bortom min inlevelseförmåga. Men så tänker jag "vadå VAR?". För jag förstår verkligen inte det här med döden. Tro mig, jag har försökt. Det enda jag vet att jag inte vill dö. Så långt har jag åtminstone kommit att jag (även när jag spyr, har flyttat hem till mina föräldrar, är förvirrad och fattig, och så gärna vill bli tillsammans med någon att jag funderar på och köpa någon på blocket snart, samt drömmer mardrömmar där naturen äter upp hela mänskligheten för att vi är DUMMA) vill vänta så länge som möjligt med hela den här dö-grejen. Så vad är skillnaden mellan nu och när jag var liten, om jag ändå inet förstår mer nu? Är det att jag förstår att jag inte förstår vad döden är? Jag vet inte.
Man känner sig i alla fall aldrig så frisk som efter att man har varit sjuk.
Puss
Hur som helst. När man är hemma och är sjuk så har man inte så mycket mer och göra än att kolla på Scrubs (jag har sett 15 avsnitt senaste dygnet, true story) och ligga och stirra upp i taket och fundera. Och jag funderade på hur det var när jag var sjuk när jag var liten. Och minns, klart och tydligt, hur jag flera gånger, vid olika tillfällen, i feberyrsel eller vågor av illamående tänkte "jag vill dö". Helt ärligt!
Jag förstod förstås inte vad det innebar. Vad jag egentligen menade var antaligen "Snälla, få det här att sluta, jag orkar inte det här". Det här med att dö var bortom min inlevelseförmåga. Men så tänker jag "vadå VAR?". För jag förstår verkligen inte det här med döden. Tro mig, jag har försökt. Det enda jag vet att jag inte vill dö. Så långt har jag åtminstone kommit att jag (även när jag spyr, har flyttat hem till mina föräldrar, är förvirrad och fattig, och så gärna vill bli tillsammans med någon att jag funderar på och köpa någon på blocket snart, samt drömmer mardrömmar där naturen äter upp hela mänskligheten för att vi är DUMMA) vill vänta så länge som möjligt med hela den här dö-grejen. Så vad är skillnaden mellan nu och när jag var liten, om jag ändå inet förstår mer nu? Är det att jag förstår att jag inte förstår vad döden är? Jag vet inte.
Man känner sig i alla fall aldrig så frisk som efter att man har varit sjuk.
Puss
Anledningen till att jag är en jobbig person
Ni som känner mig kanske vet att jag är en sån där jobbig person. En sån där person som gärna är krånglig och åker till lusiga second hand-affärer istället för att åka till Kupolen. En sån där person som ger dig lite dåligt samvete när du vill handla på H&M. En sån där person som påpekar att man faktiskt kan laga mobiltelefonen, när det faktiskt kostar typ lika mycket som att köpa en ny. En sån där person som får en sur min när någon säger att de har "shopping" som hobby. Jag är en sån där glädjedödare. Och jag kräks nästan lite när jag tänker på det. Och jag ber så fruktsansvärt mycket om ursäkt för det, och lovar att se lite mindre sur ut nästa gång jag är en sån där jobbig person. Men varför är jag så då? Ja, här kommer alltså anledningen till att jag är en så jobbig person (Alltså inte filmen, utan det är som visas på filmen. Alltså budskapet. Ja. Nu är jag överpedagogisk också, fy vad jobbigt.):
THE STORY OF STUFF:
http://www.youtube.com/watch?v=gLBE5QAYXp8
(Och jag har fortfarande inte fattat hur man länkar till grejer så att det blir en sån där fin youtube-ruta, om nån vet hur man gör så säg till snälla, söta!)
Puss
THE STORY OF STUFF:
http://www.youtube.com/watch?v=gLBE5QAYXp8
(Och jag har fortfarande inte fattat hur man länkar till grejer så att det blir en sån där fin youtube-ruta, om nån vet hur man gör så säg till snälla, söta!)
Puss
