Kändisbloggar litegrann
Den här månaden har dom en artikelserie som att bli vuxen i Uppsala Tidning, och vem representerar vuxenhet bättre än Tove "Ica-kortet" Hjelm? Just det. Ingen. Så på något slags sätt fick jag vara med och ha ett samtal om vad det innebär att bli vuxen, som sen hamnade i tidningen.
Det är underligt hur tankar och känslor kan vara så svåra att uttrycka. Och hur uppfattningen av det man säger och inte säger kan vara så annorlunda jämfört med med vad som verkligen kommer ut. Jag vet att jag tänkte och kände mer än vad som är med i tidningen. Självklart, vi pratade i säkert en och en halv timme. Men vad avskalat det blir. Det får mig och undra vem som egentligen får ut något av det som står i tidningen. För vems skulle skrivs artiklarna? Är det i själva verket för journalistens skull, inte läsarens? Som någon slags terapi? Det behöver inte vara något dåligt. Nej, tvärtom. Det måste vara bra. Det som görs av kärlek och ett ärligt intresse. Tänk om alla bara fick älska lite mer. Vad är det för självförakt och dumhet som leder människor till att dedikera sitt liv åt något som de inte känner en gnutta kärlek till?
Säger hon som jobbar på DHL.
Fast jag känner lite kärlek till DHL på något sätt. Jag tycker om den testosteronstinna atmosfären bland knegarpojkarna, som är ack så snälla och inte alls lika macho som dom tror. Och jag gillar att någon har kluddat på "Rökning Förbjudet"-skylten på toaletten så att det står "Bögning bjuden" istället. Och dunk på axeln. Det har sin charm. Men inte kan jag säga att jag på något sätt känner mig passionerad inför jobbet. Det handlar om pengar.
Och kanske är det det som vuxenhet handlar om? En stadig ekonomi och ett anpassande efter normer. Lär dig urskilja vilka normer som är viktiga och inte och följ dem som somliga följer Bibeln. Och ja, så passande, BEHÄRSKA DIG! Då har du kommit långt på din väg att åtminstone uppfattas som vuxen. Då spelar det ingen roll om du känner dig som Lotta på Bråkmakargatan inuti.
Men ja, jag känner ju att mitt liv kommer förändras ganska mycket nu efter att jag har varit med i tidningen. Folk skickar blommor och underkläder på posten hela tiden. Så om jag inte svarar när ni ringer framöver så kan det vara för att jag är upptagen med följande:
Eller:
Vi ses!
Det är underligt hur tankar och känslor kan vara så svåra att uttrycka. Och hur uppfattningen av det man säger och inte säger kan vara så annorlunda jämfört med med vad som verkligen kommer ut. Jag vet att jag tänkte och kände mer än vad som är med i tidningen. Självklart, vi pratade i säkert en och en halv timme. Men vad avskalat det blir. Det får mig och undra vem som egentligen får ut något av det som står i tidningen. För vems skulle skrivs artiklarna? Är det i själva verket för journalistens skull, inte läsarens? Som någon slags terapi? Det behöver inte vara något dåligt. Nej, tvärtom. Det måste vara bra. Det som görs av kärlek och ett ärligt intresse. Tänk om alla bara fick älska lite mer. Vad är det för självförakt och dumhet som leder människor till att dedikera sitt liv åt något som de inte känner en gnutta kärlek till?
Säger hon som jobbar på DHL.
Fast jag känner lite kärlek till DHL på något sätt. Jag tycker om den testosteronstinna atmosfären bland knegarpojkarna, som är ack så snälla och inte alls lika macho som dom tror. Och jag gillar att någon har kluddat på "Rökning Förbjudet"-skylten på toaletten så att det står "Bögning bjuden" istället. Och dunk på axeln. Det har sin charm. Men inte kan jag säga att jag på något sätt känner mig passionerad inför jobbet. Det handlar om pengar.
Och kanske är det det som vuxenhet handlar om? En stadig ekonomi och ett anpassande efter normer. Lär dig urskilja vilka normer som är viktiga och inte och följ dem som somliga följer Bibeln. Och ja, så passande, BEHÄRSKA DIG! Då har du kommit långt på din väg att åtminstone uppfattas som vuxen. Då spelar det ingen roll om du känner dig som Lotta på Bråkmakargatan inuti.
Men ja, jag känner ju att mitt liv kommer förändras ganska mycket nu efter att jag har varit med i tidningen. Folk skickar blommor och underkläder på posten hela tiden. Så om jag inte svarar när ni ringer framöver så kan det vara för att jag är upptagen med följande:
Eller:
Vi ses!
En blogg?
För några år sen, när den här blogghysterin började, tänkte jag att jag aldrig skulle skaffa en blogg. Att jag ändå aldrig hade något och säga. Jag var och är dessutom ganska dålig på att följa bloggar, och förstod väl inte riktigt poängen med detta blottande av privatliv och gottande i skvaller. Just nu när jag skriver är jag fortfarande lite tveksam. Handlar inte bloggande till stor del om att bygga sig en pedestal av läsarantal och där uppifrån skråla och förmedla någon slags "sanning"? Det är såhär man ska vara, det är sant, jag läste det på Ebba von Sydows blogg. Det är såhär världen ser ut, det är sant, jag läste det på han den där killen med arg blicks blogg. Det handlar om någon slags självtillfredsställelse. Ofta. Men kanske kan man ha en blogg för att inspirera och låta sig inspireras. Jag vill bara skriva vad jag tycker och vad jag känner, för att jag så himla ofta känner att något är väldigt fel. Och kanske kan knappandet på tangentbordet lösa upp mina knutar i huvudet, eller så kanske någon kan förklara för mig varför det känns så fel. Det skulle vara fint.
Men vadå "Behärska dig - om du också vill ha ett lite tråkigare liv"?
Ja, jag vet inte riktigt. Jag tycker i alla fall det skulle vara lite roligare om folk oftare sprang nakna och viftade med armarna längst med Fyrisån. Eller om någon gick fram till en potentiell mittlivsstorakärlek och bara gav dom en plaskblöt puss. SCHMACK! Men det kan man inte göra, för MAN MÅSTE BEHÄRSKA SIG! Och jag jobbar väl lite på det där. Eller tvärtom alltså. Jag jobbar på att sluta behärska mig. Det kommer säkerligen leda till en jäkla massa pinsamheter, jobbigheter och dåligheter, men tänk vad mycket KÄNSLOR! Jag älskar känslor. Alla känslor. Glad-känslan, ledsen-känslan, arg-känslan. Hundra gånger bättre än ingenting-känslan. Eller är jag helt fel ute? Är problemet med mänskligheten att vi är alldeles för obehärskade? Isåfall får jag väl byta namn till obehärskadig.blogg.se.
Obehärskat och fint:
http://www.youtube.com/watch?v=U5mdJBuouwY&feature=related
Men vadå "Behärska dig - om du också vill ha ett lite tråkigare liv"?
Ja, jag vet inte riktigt. Jag tycker i alla fall det skulle vara lite roligare om folk oftare sprang nakna och viftade med armarna längst med Fyrisån. Eller om någon gick fram till en potentiell mittlivsstorakärlek och bara gav dom en plaskblöt puss. SCHMACK! Men det kan man inte göra, för MAN MÅSTE BEHÄRSKA SIG! Och jag jobbar väl lite på det där. Eller tvärtom alltså. Jag jobbar på att sluta behärska mig. Det kommer säkerligen leda till en jäkla massa pinsamheter, jobbigheter och dåligheter, men tänk vad mycket KÄNSLOR! Jag älskar känslor. Alla känslor. Glad-känslan, ledsen-känslan, arg-känslan. Hundra gånger bättre än ingenting-känslan. Eller är jag helt fel ute? Är problemet med mänskligheten att vi är alldeles för obehärskade? Isåfall får jag väl byta namn till obehärskadig.blogg.se.
Obehärskat och fint:
http://www.youtube.com/watch?v=U5mdJBuouwY&feature=related
