Behärska dig!

TJAJTABLOGGEN!

Jag har länge lidig av jagkanintebloggalängre-sjukan. Men nu har jag blivit botad. Mer om sjukdomen nedan:

Symptom: Bloggtorka
Orsak: Hjärnbös - ett tillstånd av totalt kaos i huvve
Åtgärd: Sånt som gör en sur. Som ett stycke artikel av detta slag: http://www.dn.se/ekonomi/ikea-oppnar-mansdagis

Heja IKEA! Härligt med företag som kämpar för att bevara könsrollerna! Förändringens vindar må blåsa, men på IKEA, vindskyddet av alla vindskydd, där är det lä, THANK GOD! Folk blir bara förvirrade av allt det här nya. Tack IKEA för att ni gör det klart för oss.

TJEJ:


KILLE:


End of discussion! Kolla va glada!

Over and out!

Hejdå Borlänge. Hej Göteborg!

Igår flyttade jag. Jag har bestämt mig för att aldrig mer flytta hem. Inte för att jag inte tycker om mina föräldrar (de är helt fantastiska på alla sätt och vis) och inte för att jag inte tycker om Borlänge (som alltid kommer ha en stor plats i mitt hjärta), utan för att jag inte kan tänka i Borlänge. Jag vet inte varför. Kanske för att jag har för mycket minnen, vanor, associationer där. Sånt som stör. Hur som helst så finner jag mig själv tänkandes samma sak, om och om igen i Borlänge. Vilket kanske märks på att jag knappt har skrivit här alls. Jag har inte haft någonting och säga för jag har inte haft någonting att tänka på.

Men nu är det slut på det. Från och med nu bor jag alltså i Göteborg. Jag ska läsa den här kursen:

http://www.farnebo.se/default.asp?pid=115

Är du en sån där person som gillar och tänka i samhällsnyttiga banor så kanske du tänker:



Så kan du få tänka. Och det är något jag har fått försvara mig inför hela sommaren när folk har frågat om min höst. Men tänk att jag tror att det här med att tänka i nya banor och utvecklas som människa kan göra mig till en lite gladare och klokare människa. Och jag tänker att det kan vara trevligt att ha ett samhälle med lite gladare och klokare människor. Så det så.

Och jag har den här känslan av att jag har valt rätt. Det gör mig nästan grinfärdig för jag var så vilsen ett tag. Det är så skönt att vara tillbaks på rätt bana igen. Glöm allt som har med logik och göra och glöm aldrig känslan av att ha fattat rätt beslut.

Kände att det inte räckte med ett inlägg för att uttrycka mitt hat mot mina hormoner. Så här kom ett till.

Det här är ett konstverk som jag har tillverkat som jag har döpt till "sorg, död, elände och kissobajs". Såhär känner jag idag.



"Åh HERREGU vad har nu hänt som är så hemskt och tragiskt och jättejobbigt?!" kanske ni tänker nu (det kanske ni inte alls gör förresten, ni kanske tänker "Haha, där fick hon. Så går det när man syndar!" Vad vet jag.). Ingenting. DET ÄR JUST DET. Ingenting alls har hänt. Och ändå mår jag såhär. Jag har haft en helbra dag, bara latjat med barn på dagis, fått beröm, är bjuden på kalas och grejer. Anledningen till att jag mår såhär är med all sannolikhet mina satans hormoner. Jag hatar mina hormoner! Jag vill döda mina hormoner! VARFÖR?!

(/%&¤%¤(&T(/GT(&R%¤EDF!!

"Det är första gången jag åldras. De känslor jag känner över det, känner jag för första gången - som alla andra som går igenom samma process. Hade jag upplevt det här åtminstone en gång tidigare, skulle jag förmodligen kunna analysera och bedöma det hela bättre. Men det är som sagt första gången och därför inte så lätt, så därför lämnar jag alla utlåtanden till senare, accepterar allt som det är och ser till att bara leva. Precis som jag accepterar himlen, molnen och floden. Det går inte att missta sig på att det vilar en viss komik över hela situationen. Jag har en känsla av att det, beroende på hur man ser på saken, är långtifrån oviktigt."

JAG FACKING ÄLSKAR HARUKI MURAKAMI. Helt jädra fantastiskt.

Varför är det så mycket lättare att säga till andra att ta hand om sig än att ta hand om sig själv? Varför ger man andra råd, som man verkligen, verkligen tror på, men ändå inte följer själv? Beror det på hybris eller ett enormt nedvärderande? Att man tror att man klarar av det andra inte klarar av, eller att man kanske inte riktigt förtjänar att må bra ändå?

Bakfulla med solglasögon och kaffe till frukost klockan ett på ett café i Stockholm. Min kompis röker en cigarett och säger att hon fått rådet att man ska behandla sig själv som om man vore sitt eget barn.

Om jag vore mitt eget barn så skulle jag vara en värdelös mamma.

Men det är något befriande och fascinerande med elände. Varför är det så?

Jag har inte skrivit här på hundra år, men jag var just med om en grej som gjorde mig så arg och ledsen att jag känner att jag bara måste skriva av mig.

På stationen i Borlänge kom en kvinna med sin lille son fram till oss började prata. Hon var från Gambian men bor i Tyskland och hade varit i Borlänge sen i onsdags. Hon hade åkt till Sverige för att besöka en vän i Malung, men när hon väl kommit dit så dök aldrig kompisen upp och hon fick inte tag på henne. Resan till Sverige kostade såklart en del och hennes vän hade erbjudit sig att betala hemresan. När hon alltså inte fick tag på henne så innebar det att hon och hennes son befann sig i ett land där hon inte kände en enda människa, utan en fungerande telefon, utan någonstans att bo och utan pengar. På något sätt hade hon tagit sig till Borlänge, där hon alltså har varit sen i onsdags.

Vi försökte självklart hjälpa henne, först genom att försöka få med henne på ett tåg, men hon blev förstås nekad av tågpersonalen eftersom att hon inte hade några pengar. Vi frågade om hon hade bett om hjälp i receptionen, men de hade bara avfärdat henne. Hon hade frågat om hjälp att ta sig till polisen, men folk hade bara avfärdat henne. Hon hade bett och få låna en telefon för och ringa polisen eller någon annan som kunde hjälpa henne, men blivit avfärdad. Hon grät och berättade att hon och henne son hade fått sova på McDonalds. Hon bad aldrig om pengar eller begärde någonting alls, hon ville bara ha hjälp, men folk hade ignorerat henne. Det slutade med att jag följde henne till stan för att gå till polisen, där vi hittade en polisbil som vi stannade. Vi förklarade situationen, att hon bara ville ta sig hem men inte visste hur och de sa att de skulle se till att hon fick komma till Malmö, därifrån hade hon en biljett till Tyskland.

Det här tog mig kanske tjugo minuter eller en halvtimme och hon hade varit här sen i onsdags. Jag är så arg och ledsen över att folk bara kan ignorera en annan människa som ber om hjälp sådär. Vad är det för fel på folk? Jag vill bara förstå hur folk tänker och hur folk kan skjuta en sån grej ifrån sig, utan att gå sönder av dåligt samvete. Hur kan det komma sig att hon har bett och bett om hjälp i flera dagar utan att en enda människa har gjort nått?

Jag tänker på hur man själv hade känt, själv i ett annat land, utan någon att vända sig till. Den dagen du behöver den hjälpen, tänk om det ingen stannar upp. Tänk om vi har blivit så förstörda i våra hjärtan att ingen hjälper till längre. Då vill jag fan inte vara med.

På min födelsedag också. Sämsta födelsedagspresenten ever!

http://www.bt.se/nyheter/spotify-begransar-gratistjanster%282730045%29.gm

För ett tag sen drömde jag att jag köpte nya strumbyxor. Det var nog världshistoriens mest meningslösa dröm.

Inatt drömde jag att jag uppträdde på en teater med mitt superfyndiga feministpunkband och alla bara äääälskade oss. Det tar sig!

I Borlänge finns det ett stort åbäke som heter Kupolen. Dit kan man gå och konsumera om man är sugen på det. Där finns det bland annat en affär som heter Jack & Jones. Dom driver nu en ny medlemskampanj, där man får lite träningtips och sånt på köpet. Här är en fin bild från kampanjen:



Nu har jag en ack så trasig kamera så bilden är tagen med min mobilkamera, därför är det lite halvsuddigt. Men det står hur som helst "Get in shape for all the action you're gonna get". Om du köper Jack & Jones kläder kommer du få ligga jättemycket. Och i bakgrunden är det lite fina pedagogiska bilder på en tjej i olika ställningar med pilar mot sitt könsorgan, så du vet vad du kan förvänta dig.

Jag vet inte ens hur jag ska kommentera det här. Vilka män menar dom att det här ska vända sig till? Och vilka är kvinnorna de framställer? Det här är bland det mest sexistiska jag har sett. Jag är nästan imponerad.

Igår hade jag en diskussion om vegetarianism med en tolk på förskolan där jag jobbar just nu. Vi hade lunch och satt och åt med barnen och både han och jag är vegetarianer fast av olika skäl. Jag pratade om att jag inte gillade tanken på att äta djur, varpå en av ungarna på 2,5år utbrister "Men man får ju inte äta djur!!" och såg chockad ut. Jag svarade med ett pedagogiskt "Ööeeenaaaej, juste" varpå hon glatt fortsatte äta.

Jag skulle vilja vara musikalisk så att jag kunde ha ett band, så att jag skulle kunna göra musikvideos och komma på fyndiga låttitlar hela dagarna. Jag fattar inte varför inte alla band håller på och gör musikvideos jämt, det verkar ju jätteroligt! Så skulle jag ha tuffa scenkläder också. Jag skulle vara en jättebra kändis, bortsett från att jag inte kan spela musik.

Jag har aldrig riktigt förstått vad som är så bra med José Gonzalez förut. När jag hör uttrycket singer/songwriter så kräks jag nästan. Men den senaste tiden har jag faktiskt omvärderas honom lite. En av anledningarna till att jag har omvärderat honom är att han har gjort en av världens kanske bästa cover någonsin, med en helt fantastisk video till. Jag dör lite när jag hör/ser den:



Så jäkla bra är vad det är! Förlåt José Gonzalez för allt ont jag har tänkt om din musik! Jag tar tillbaks!

PS. Idag åkte jag 8,5km längdskidor. Jag är lite som dom där skidåkarna på tv, fast med mindre tajta kläder.

Jag har skrivit förr att jag tycker det är smålustigt att man numera måste ha en internationel dag för allt, för annars kan man tydligen inte uppmärksamma saker. Och igår var det tydligen:

Internationella Musarmsdagen!! WOHO!

Då ska man alltså uppmärksamma hur arbetsplatsen ser ut och kan bli bättre. Det får mig osökt att tänka Scrubs-avsnittet (yes, jag har alltså kollat igenom alla säsonger av Scrubs, utom dom nya som är så dåliga att jag blev medvetslös av en underlig kombination av ångest och uttråkning när jag såg dom. Hädanefter kommer jag alltså koppla allt jag ser, hör och är med om till Scrubs. Det går, tro mig.) där Kelso, chief of medicin och ärkesvin, en gång om året, dagen efter sin bröllopsdag och vuxenskoj med sin rullstolsbunde fru Enid, förvandlas till en solskensprick som gladerligen tackar ja till det mesta folk ber honom ändra på på arbetsplatsen. För att dagen efter och resten av året säga nej till ALLT och vara sitt vanliga sura jag. Detta visar sig vara ett trick. Om folk tror att dom får sin vilja igenom en gång om året så håller dom sig till att fråga en gång om året. Ungefär.

Så ni som missade att uppmärksamma något problem på arbetsplatsen - trist för er, nu är det ett år tills nästa gång.



Konstnärens kommentar: "Jae, jag valde färgen svart för att verkligen få fram buskapet och den sorg personen känner över att ha missat internationella musarmsdagen. Det är sorgens färg. Dödens färg."

Yes. Det har hänt en konstig grej. Någon gång under den senaste tiden har jag drabbats av beslutskoma. Jag vet inte när det hände, men jag kan inte komma fram till något och göra val. Alls. Nej, nu överdrev jag. Man gör ju val hela tiden. Bara att jag skriver det här är ju ett bevis på att jag kan göra val. Men hamnar jag i en situation där jag står inför ett par eller fler tydliga valmöjligheter så blir det kortslutning i min hjärna. Min tankeförmåga blir ungefär densamma som en full Homer Simpsons med hjärnskakning, klockan fyra på morgonen. Anledningen är att jag har blivit rädd för att fatta fel beslut. Väljer jag något så väljer jag samtidigt bort en massa annat. Och hur vet jag att det jag väljer är det bästa? Jag försöker fundera ut på vad varje val kommer leda till, vad det i sin tur kommer leda till och vad DET sen kommer leda till. Men psst - empirisk forskning (av mig) tyder på att man inte kan veta allt som kommer hända i framtiden, hela tiden, jämt. Så jag kan inte veta. Och så fort jag har gjort mitt val så är det kört. Så jag väljer ingenting, eller det närmaste jag kan komma ingenting. Men, kruxet är att jag genom att inte göra något också gör ett val, och genom att göra det valet också väljer bort alla andra alternativ, precis som jag hade gjort om jag faktiskt valt något av dom andra alternativen. ERROR ERROR. Det här med att fundera över konsekvenserna av sitt handlande kan ju verka som en ganska bra grej ibland, när det gäller stora beslut, och om man faktiskt kommer fram till något. Men det blir en del problem när det även rör vardagsbeslut.

TOVE HJELM, ÄTA LUNCH-SPECIAL:

• Jag upptäcker att jag är hungrig (framförhållning, vad är det?)
• Jag öppnar skafferiet. Stirrar och hoppas att det ska finnas färdiglagad, gärna hälsosam och ekologisk mat där. Det gör det inte.
• Jag stänger skafferiet och går till frysen. Stirrar.
• Jag stänger frysen och går till kylen. Stirrar.
• Jag upprepar punkt 2-4 ett par tre gånger. Blir lika besviken varje gång.
• Jag går och facebookar. Jag gillar allt som gillas kan och skriver något obegripligt på min status.
• Jag upprepar punkt 2-4 en gång till.
• Jag går och kollar på TV. Det är Simpsons på en kanal, Vänner på en annan och Scrubs på en tredje. Jag får beslutsångest och försöker kolla på alla tre samtidigt genom att zappa varannan minut.
• Reklampaus (samtidigt i alla kanaler). Jag upprepar punkt 2-4.
• Jag tar en tallrik fil med flingor. Äter framför Simpsonsvännerscrubs.

Hur gör man för att bryta det här?! Hjällepe!

PS. en unge på dagis sa för några dagar sen att jag hade grått hår. Fuck you sa jag och gick hem.

Vill du bli snygg och smal snabbt utan att banta? Tänkte väl det. Vinterns viktminskningstrend är - magsjuka! På bara några dagar kan du gå ner massor av kilon! Inte övertygad? Hör vad några av våra testtjejer tyckte:

"Jag gick ner 5kg på två dagar! Tack magsjukeklubben!"

"Jag känner mig fantastisk! Beach 2011, here I come!"

"Jag skulle vilja tacka alla som går sjuka till jobbet, har dålig handhygien och verkligen bjuder på er själva! Hade aldrig klarat det utan er darlings!"

Låtar du bör undvika att få på hjärnan om du jobbar på dagis:







Tjaråbloggen!

Om jag hade fått välja att träffa vilken svensk kändis som helst så hade jag nog fram tills för två dagar sen valt Lena Nyman. Jag hade antagligen svettats, gråtit och skakat av nervositet, men det skulle ha varit fantastiskt. Det är ytterst få personer som jag verkligen KÄNNER en beundran för och ärligt kan säga är en förebild för mig. Sen jag såg "Nyfiket"-filmerna har Lena Nyman varit en av mina största, om inte den största, kvinnliga förebilden i mitt liv. Det är så sorgligt att hon bara blev 66år, hon hade kunnat ge så mycket mer. Jag vet inte vad jag ska skriva, mer än att jag är uppriktigt ledsen över att hon har gått bort. Och att jag känner mig lite rotlös.

Till alla som inte har sett "Jag är nyfiken - gul" och "Jag är nyfiken - blå": SE DOM NU!

Trailer till Jag är nyfiken – gul från rstvideos trailerarkiv.

Det är förresten demonstration för att stödja revolutionerna i nordafrika och mellanöstern idag i både Stockholm och Malmö. Alla som har möjlighet borde gå med och visa för de modiga demonstranterna att de har stöd världen över. Mer info om demonstrationen i Stockholm:
http://www.facebook.com/home.php#!/event.php?eid=193424417350596

Puss!

När jag var liten (sa den uråldriga, men förvånandsvärt nog ändå bloggande, gumman) så var jag sjuk ganska mycket oftare än jag är nu. Barn är oftare sjuka än vuxna har jag fått för mig, så jag menar inte att jag var sjuk oftare än normalt, bara oftare än nu. Just nu jobbar jag som timvikarie på dagis (man får egentligen inte säga dagis, för det är typ oseriöst eller nått. En del blir sura om man säger dagis. På riktigt.), vilket alltså innebär att jag spenderar hela dagarna med att säga "BRA JOBBAT" när någon klarar av att lägga ett trebitarspussel och leka med lego. Och vilka går alltså på dagis, bortsett från de ofrivilligt vuxna förskollärarna, jo - BARN. Och vad har vi just lärt oss att barn är? Jo - SJUKA. Vilket självklart har lett till att jag de senaste dagarna har legat hemma och varit magsjuk. Tack för den, barnen.

Hur som helst. När man är hemma och är sjuk så har man inte så mycket mer och göra än att kolla på Scrubs (jag har sett 15 avsnitt senaste dygnet, true story) och ligga och stirra upp i taket och fundera. Och jag funderade på hur det var när jag var sjuk när jag var liten. Och minns, klart och tydligt, hur jag flera gånger, vid olika tillfällen, i feberyrsel eller vågor av illamående tänkte "jag vill dö". Helt ärligt!

Jag förstod förstås inte vad det innebar. Vad jag egentligen menade var antaligen "Snälla, få det här att sluta, jag orkar inte det här". Det här med att dö var bortom min inlevelseförmåga. Men så tänker jag "vadå VAR?". För jag förstår verkligen inte det här med döden. Tro mig, jag har försökt. Det enda jag vet att jag inte vill dö. Så långt har jag åtminstone kommit att jag (även när jag spyr, har flyttat hem till mina föräldrar, är förvirrad och fattig, och så gärna vill bli tillsammans med någon att jag funderar på och köpa någon på blocket snart, samt drömmer mardrömmar där naturen äter upp hela mänskligheten för att vi är DUMMA) vill vänta så länge som möjligt med hela den här dö-grejen. Så vad är skillnaden mellan nu och när jag var liten, om jag ändå inet förstår mer nu? Är det att jag förstår att jag inte förstår vad döden är? Jag vet inte.

Man känner sig i alla fall aldrig så frisk som efter att man har varit sjuk.

Puss

Ni som känner mig kanske vet att jag är en sån där jobbig person. En sån där person som gärna är krånglig och åker till lusiga second hand-affärer istället för att åka till Kupolen. En sån där person som ger dig lite dåligt samvete när du vill handla på H&M. En sån där person som påpekar att man faktiskt kan laga mobiltelefonen, när det faktiskt kostar typ lika mycket som att köpa en ny. En sån där person som får en sur min när någon säger att de har "shopping" som hobby. Jag är en sån där glädjedödare. Och jag kräks nästan lite när jag tänker på det. Och jag ber så fruktsansvärt mycket om ursäkt för det, och lovar att se lite mindre sur ut nästa gång jag är en sån där jobbig person. Men varför är jag så då? Ja, här kommer alltså anledningen till att jag är en så jobbig person (Alltså inte filmen, utan det är som visas på filmen. Alltså budskapet. Ja. Nu är jag överpedagogisk också, fy vad jobbigt.):

THE STORY OF STUFF:
http://www.youtube.com/watch?v=gLBE5QAYXp8


(Och jag har fortfarande inte fattat hur man länkar till grejer så att det blir en sån där fin youtube-ruta, om nån vet hur man gör så säg till snälla, söta!)
Puss